onsdag 17 november 2010

Är inte jag bara 23?

Jag var nog alla vikarers mardröm då jag var 8! Ingen, och då menar jag ingen slapp undan mig och mina frågor när de var nya i klassrummet. Frågor som " Har du dubbelsäng? "" Har du pojkvän? " Hur gammal är du och din pojkvän?" kunde jag komma med och de tog väl egentligen aldrig slut.  Jajajaja, det är väl som man säger  då " Sometimes your words can come back and bite you in the ass". Tror jag aldrig har svart på så mange frågor om mig själv som i dag. 


Elev: Cathriiiiiin, vart ska du efter skolan? 

Jag: Då ska jag hem 

Elev: Vart då hem? Och till vem? 

Jag: Jag ska hem till min lägenhet och hem till min sambo

Elev: Vad är en sambo? 

Elev 2 : Meen, vet du inte det ? Det är det samma som en pojkvän, bara för de som är gamla! 

Elev: Ja, just ja!! 

Jag: oh....

Jag och Gustaf? 
/Cathrine 

7 kommentarer:

  1. Marhte: hehe, herlig herlig... :)

    SvaraRadera
  2. Haha, dom är bra roliga :D Tack Cathrine. Jag vet ju att det inte behöver vara allvarligt, men man tänker liksom bara OM. Min man har också blåsljud, men han har flera andra fel på det också. Han opererade in en pacemaker för ett år sedan och äter mediciner för en begynnande hjärtsjukdom. Det är kanske det som gör mig extra orolig, och sen så är det ju hjärtat, det känns jobbigt. Men jag får ta och koppla bort det nu och se positivt! Kram

    SvaraRadera
  3. "Hva er det lengste du har kysset???".....ETT MINUTT!?!...Æææææsj!!!!!!

    Stakkars vikarer, terrorisert av lille frøken Cathrine.

    SvaraRadera
  4. Lisa: hahah! nei og nei. den hadde jeg glemt og fortrengt!! jeg fortjener alt jeg får heretter!

    SvaraRadera
  5. Lotta: Ja, ungar är så härliga! Jag ser så fram emot att bli lärare nu. Märker hur mycket jag älskar det! :)

    SvaraRadera
  6. Ojojoj, det är den värsta mardrömmen! Vår familj har en bekant som just fått det beskedet också, hjärntumör. Men du lever ju och har hälsan så det känns ju skönt att höra en sån positiv historia!!! Det måste verkligen ha varit fruktansvärt för din mamma, och för dig som fick jobba både med din egen oro óch sorg och dina föräldrars... Jag behöver iaf inte oroa mig för att hjärtfelet ska vara ärftligt eftersom min min inte är far till barnen :)

    SvaraRadera