Boken som gav mig rysningar

Pojken som kallades Det av Dave Pelzer

Boken var på min önskelista förra julen, men jag är tacksam nu för att jag inte fick den då och läste den i julen. Det ville utan tvekel ändra min julstämning.

Boken ” Pojken som kallas det” handlar om Dave, som är utsatt för barnmisshandel på det starkaste genom sina första år i hans liv. Han skildrar fruktansvärda händelser från hemmet, och vi får ett inblick i hans tankar och känslor genom åren. Han kommer ihåg hur bra han hade det de första åren i sitt liv, med en kärleksfull mamma, den bästa pappan och två brödrar. De levde ett perfekt familjeliv. Men en dag förändrar allt sig. Daves mamma får ett psykopatisk beteende och hon börjar att slå honom, svälte honom, sticka honom med kniv och ber han om att lägga sig på en varm ugn. Han måste även äta sin egen avföring. Hans mamma visar ingen form för kärlek ovanför Dave, och efter några år slutar hon att använda hans namn. Hon börjar att kalla honom för "pojken" eller "det". Hans syskon blir behandlade som prinsar i hemmet och även de blir fientlige mot Dave, då de inte vill säga i mot mamman. De ser väl kanske inte på honom som en bror då hans mamma behandlar hon som ett djur och han får inte vara med i familjen. Pappan börjar att dricka och han försöker att hjälpa, men det är ett svagt försök. Då barnevernet griper in, är Dave blivit tio år, och han är förstörd båda fysisk och psykisk. Men det som är viktigast för honom är att han är fri.

Boken är skrivit genom Daves ögon som barn, något som gör hans skildringar av alla de brutala händelserna mer levande. Den är skrivit med ett barns ord, och vokabulären genspeglar hans ålder och kunskap. Jag rekommenderar boken på det starkaste och det är en bok jag aldrig kommer att glömma. Det är en fruktansvärd bok! Det är en bok som får stärka känslor fram och den gjorde mig rädd, upprörd, ledsen, arg och kanske mest chockad. Boken är otrolig stärk och rörande och något som gör den läsvärd ar att man lär sig något. Man får ett inblick i en så svår och nästan orealistiskt sak, och man tror nästan inte att det man läser är sant. Jag ville kanske inte tro det heller. Men jag tycker att det är bra att se att allt inte alltid rosarött och att barnmisshandel finns i värden. Jag som ska bli lärare måste även kunna se efter och vara vaken för att sådana saker kan hände. Hade det inte varit för Daves lärare hade han kanske inte kommit sig ut av familjen och fått hjälp. 

Dave Pelzer i dag 

/Cathrine